HÖLÖ – från Taube till ABBA
Stockholms skärgård är en unik arkipelag med cirka 25000 öar, kobbar och skär. Nuvarande Värmdö kommun bildades 1974 genom en sammanslagning av Värmdö, Gustavsberg och Djurö. Värmdö nämns i skrift första gången år 1314 och stavades då Wermdo.
Begreppet ”skärgård” slog igenom först på 1500-talet. Dessförinnan skrevs det för det mesta ”skär” i pluralis. Till exempel omnämns i ett brev från 1490 Stockholms ”sker”.
Dagens Värmdö kommun består enbart av öar - till antalet cirka 5000. Värmdö fick en fast landförbindelse med Sicklaön och Stockholm först 1915 då Skurubron invigdes.
Stavsnäs – omnämnt i skrift första gången år 1410 - är sedan länge centralpunkt för sjötrafiken i mellersta skärgården. När den reguljära ångbåtstrafiken tog över under andra halvan av 1800-talet blev dagens Stavsnäs sommarhamn den naturliga förbindelsen med Stockholm. Eftersom isen lade sig tidigt i sommarhamnen flyttades båttrafiken till den nyanlagda Stavsnäs vinterhamn på 1930-talet. År 1934 blev också landsvägen till Stavsnäs klar.
Den äldsta bevarade kartan över Stavsnäs by är troligen från 1630/40-talet. Men redan på 1500-talet fanns en eller två skattebönder redovisade.
Höls by ligger väl skyddad vid Hölsfladen innanför Hölö. Byn är upptagen i 1500-talets jordeböcker och är troligen bebyggd första gången under medeltiden. Byn benämns år 1552 som Hööl och var en typisk fiskarbondeby.
Höl och Stavsnäs byar har historiskt sett haft nära släktförbindelser. Delar av odlingsmarken brukades gemensamt. Stavsnässläkten Öhlin härstammade från Höls by som släktnamnet ger en antydan om. Anfadern och Hölbonden Hans Persson, född 1715, började som vuxen kalla sig Höhlin efter byns namn.
Stavsnäs by hade på 1600-talet ängsmark som angränsade till Höls by och som gav en avkastning varje år på två lass hö. På ön Hölö hade Stavsnäs by ”Stafznääs Engen” som också gav två lass hö per år. Stavsnäs by ägde bl.a. Ålfiskarholmen nordost om Hölö.
Den stora jordreformen 1827 års laga skifte kom att genomföras i Stavsnäs på 1840-talet. Av Stavsnäs bys åtta gårdar blev fyra tvungna att flytta till Hölö. Marken lades samman till större enheter och då blev fyra jordbrukare/fiskare anvisade ny mark på Hölö. Där fanns både ängs- och åkermark i huvudsak på den norra och mellersta delen av ön. Höls by och marken mot Hölsfladen splittrades däremot inte.
Vilka var de första som bosatte sig på Hölö? Kan det vara de fyra familjer som tvingades flytta ut till Hölö i samband med jordreformen på 1840-talet? Rimligen torde det finnas ättlingar till dessa. Kanske har den ursprungliga marken styckats. Det vore intressant om boende på Hölö idag har uppgifter om släktingar som härstammar från de utflyttade fyra familjerna.
Men det finns också uppgifter om en stamfastighet Österviks gård, som bestod av fem byggnader. Gården ägdes i början av 1800-talet av hemmansägare Johan Petter Roos från Uppeby på Runmarö. På 1840-talet kom en ny arrendator dit – Gottfrid Lindholm från Barnvik. Han gifte sig med äldsta dottern och arvtagerskan till gården, Kajsa Sofia Roos.
HÖLÖ MED OMGIVNINGAR
Hölö är cirka tre km lång och som bredast en km. Hölöns vägförening har 282 medlemmar. Drygt 250 av dem bor på Hölö. De flesta är s k fritidsboende, men 10-20 är fastboende och skrivna på ön och i Värmdö kommun. En vacker sommardag vistas kanske bortåt 1000 personer på ön.
Terrängen är mycket kuperad med stora höjdskillnader. Det finns få plana ytor. Gissningsvis är minst en tredjedel av ön skogbevuxen, mest skärgårdstall. Det finns framförallt på de inre delar av ön en del allmänningar d.v.s. mark som är tillgänglig för var och en.
De två uddarna i norr är olika. Rönnäsudd är privatägd, medan Kyrkogårdsudd har varit kyrkogård. Den 14 juli 1848 skrevs ett avtal mellan Gottfrid Lindholm och karatänplatsen i Djurhamn om att ”på Kyrkogårdsudd få begrava personer som avlidit i Cholera på Karantänsjukhuset eller ombord på fartyg”. Ersättningen var två riksdaler banko för varje begravd person. Nio personer begravdes på Kyrkogårdsudd under sensommaren 1853, troligen mellan masterna och Trötta backen.
Kungl. Telegrafstyrelsen köpte i början på 1900-talet den mark som utgjorde kyrkogården och satte upp master. Det var C G Lindholms sterbhus som sålde marken. Både länsarkitekten på länsstyrelsen och Riksantikvarien försökte förhindra försäljningen utan framgång. Deras motiv var bl.a. brist på vägar och parkeringsplatser.
Under första och andra världskriget användes marken för skyttegravar och andra försvarsanläggningar av marinen och andra förband.
Från Kyrkogårdsudd och söderut utmed Nämndöfjärden finns Kryssberget, Stora och Lilla Björnhamnen och Klappberget.
Sydspetsen av ön kallas Söderudd och utanför ligger öarna Nötholmen och Galtryggen. På västsidan av Hölö finns Krysshamnsviken som är omtalad redan på 1600-talet som en ankringsplats för segelfartyg som inväntar förlig vind för färden in till Stockholm. I Krysshamnsviken ligger den lilla holmen Tallkläppen. På väg in i Hölö kanal passeras Måskläppen till höger och Grankläppen till vänster. Efter Långholmen till höger kommer den klassiska Hölsfladen med alla sina bryggor som ett gammaldags fiskeläge. Färden går vidare under bron som förbinder Hölö med Värmdölandet. Den nuvarande bron byggdes 1952 då den gamla revs. På väg mot Stavsnäs vinterhamn passeras Gammelbofladen och den lilla ön Ålfiskarholmen.
GRUSTAGET
Nya Murbruksfabriken i Stockholm AB, bildat 1889 vid Norr Mälarstrand, köpte år 1924 mark för 90000 kr på Hölö vid Stora Björnhamnen för sandupptagning. Verksamheten pågick till mitten på 1930-talet. Rester av grustaget och en del vagnar påminner om Hölös korta industriella period. Dessförinnan var det jordbruk och fiske som dominerade. Numera präglas ön mest av fritidsboendet.
När sandupptagningen började på Hölö för framställning av cement och betong i skärgården var Murbruksbolaget en del av Johnsson-koncernen. När verksamheten inte längre var lönsam beslöt bolaget att avyttra sin mark till s k sportstugor som var den tidens (1930-talet) begrepp för fritidsboende. En ny era tog form. Avstyckningar gjordes och efterhand bildades tomtföreningar.
Men Murbruksbolaget ordnade med vägar, el-nät, vattentäkt och den sommarvattenledning som fortfarande är i bruk.
Nya Murbruksbolaget anvisade också mark för en tennisbana. Själva anläggningen med nät, stolpar, vält m.m. kostade 6700 kr enligt mötesbeslut den 6 mars 1942. Det var en grusbana av hög klass där nationella tävlingar anordnades på 1950-talet. Drygt 70 år senare ersattes den med en toppmodern hardcourtbana för 500 000 kr och mycket ideellt arbete av några eldsjälar.
Från TAUBE till ABBA
Evert och Astri Taube förknippas med Hölö och framförallt Sjösala där de bodde åren 1937-69. Tomten köptes redan 1928. Tvärs över vattnet bodde Astris föräldrar på Gammelboda. Innan det lilla huset byggdes 1937 på Sjösalas tomt hyrde familjen i Österviks gård.
I Evert Taubes rika produktion återkommer han ofta till ön och Sjösala. Just Sjösalavalsen beskrivs som Östervikens egen nationalsång av stolta inbyggare.
För några år sedan byggde Björn Ulvaeus med ABBA-förflutet hus på Hölös sydspets. Taube höll till på den norra delen av ön.
TILL SIST
Det finns inte mycket skrivet om Hölö i den rika skärgårdslitteraturen. Värmdö kommun har givit ut utmärkta berättelser om kulturhistoria och bebyggelse, men det finns bara ett fåtal rader om Hölö. Det finns sparsamt med material om Hölö på biblioteket i Gustavsberg, i Skärgårdsmuseet i Stavsnäs sommarhamn och på Stockholms läns museum. Talar man med folk på Hölö finns mycket kunskap om den allra närmaste omgivningen, men inte så mycket helhet och sammanhang.
Ovanstående är ett första försök att bredda beskrivningen i all anspråklöshet. Hör gärna av dig till ringholm.bosse@gmail.com om du har tips och material som kan förbättra kunskapen om en av skärgårdens alla öar.
KÄLLOR
Värmdö. Kulturhistoria i skärgårdsbygd. 2014.
Stavsnäs by – en kulturhistoriskt värdefull miljö i Värmdö kommun. Johan Aspfors.2004.
Österviken genom tiderna.2004.
Hölö tomtägareförening upa. Styrelsen. 1977-02-24.
Stadsarkivet. Stockholm.
